Pokie

det krävs så lite för att få mig att tvivla på livet..
men d är för att jag alltid håller i en tunn, tunn tråd.
mitt stöd i livet är inte en käpp, inte ens en pinne. snarare ett sugrör från bigboy.
folk brukar ofta komma till mig för råd.
jag tycker egentligen itne om att prata har jag kommit på.
jag lyssnar hellre. nu är det säker någon som tänker;
”ne, malin du är så ego. så du vill bara tro det där om dig själv...”
är jag det? hur vet man själv om man är en hemsk människa?
tänk om mitt öde är.. att göra något hemskt.
tänk om jag finns till för att öppna ögonen hos andra..
det finns nog inte många människor i världen..
iaf våran bortskämda del av världen.
som itne har tänkt på självmord.
”vad är meningen med allt?” det undrar nog många.
finns det någon mening?
jag har funderat på det många gånger.
och under en ensam kall natt för snart ett år sedan kom jag fram till det jag känner.
eller vill tro är min egen mening med varför just jag ska fortsätta leva.
att älska. att göra någon lycklig. att ge dom mitt allt.
att kunna bevisa min kärlek för dom och få dom att älska även sig själva och andra, om dom itne redan kan det.
jag vill hjälpa någon, eller egentligen många.

men hur gör man egentligen det? när dom inte ber om hjälp eller om man itne vet hur man ska hjälpa dom?
förtjänar alla människor att leva, eller finns det människor som itne ens förtjänar att få hjälp?
vad har dom då gjort?
måste man göra något ”ont” för att det ska vara så? finns det ett helvete man då blir automatiskt inskriven till, typ som en vänta lista? är det isåfall lång kö dit?
kan en människa hjälpa en annan? eller måste alla hjälpa sig själva?
jag ahr alltid kännt att ingen egentligen kan hjälpa mig.
jag vet.. det är hemskt av mig, och kanske patetiskt.
men, det har bara kännts så.

inte att deras försök har varit förgives.
men d är jag själv som tar den lilla lyckokänslan jag har kvar innuti.
tvingar mig sjävl att förstora upp den..
och ibland.. blir det väldigt fel.
men jag gör det för eran skull.
för jag vill att ni ska se mig glad.
inte se mig som jag är ibland på natten, när jag inte ser något hopp alls.

”alla går igenom sånna här faser, det går över ska du se. kämpa på bara!”

vad ska jag kämpa för? jag har alltid kämpat för kärleken.
men nu har jag ingen kärlek.
kommer jag få sådan kärlek igen.
eller är allting efter dom ”riktigt pirriga,underbara, lyckliga”-första dom ända som är på riktigt?
blir det någonsin så igen?
eller ska jag nöja mig med något annat efter dom?

ska man verkligen nöja sig när det gäller kärlek?
eller bör man hålla fast vid det lilla man kan få?
hur vet man vilken kärlek som är rätt då?
kanske jag redan gett upp den.. för att dte inte ”känndes rätt”.
har jag ens rätt att avgöra vad som är kärlek,lycka och vänskap?
är inte det bara definitioner av saker vi hittat på för att klara av att leva?
eller är dom verkliga,nödvändiga och udnerbara saker som man ska vara rädd om?

finns det vänskap när alla verkar vara så lättpåverkade, så tvivelaktiga och har så lätt för svek?
låtsas vi bara tycka om vissa människor för att det är lättare att fortsätta i samma fotspår vi gick igår eller som någon redan trampad upp åt oss?

---

ja, jag vill tro att jag faktids tror på en bättre morgondag, att det finns hopp för framtiden, att det finns en mening med både allt bra och allt dåligt som händer oss, att det finns äkta kärlek, och att lycka är något alla förtjänar eller kan göra sig förtjäntna av..

”But am I grasping for a grasstraw in a field with thornbushes?”