Pokie

Jag har en klippa, min hedvig.
Den vännen jag aldrig behöver "jobba" för att behålla.
Vi ställer inga direkt krav på varann, bara ärlighet och att vi ska kunna vara öppna,
men inte en öppenhet är något direkt krav.

Vi är det om vi behöver.

Min klippa är i gungning just nu, och jag är bara en pinne någon tejpat för att den ska stå rakt upp på marken.
Men nu lutar vi oss lite mot varandra, bollar tankar, svär över allt fanskap och alla fittor till människor i världen.
Hon förstår mig alltid, iaf så vill jag tro det. dock tvivlar jag itne på min tro om det.
Jag önskar jag hade några tusen undanstoppade, för isf skulle jag inte tveka en sekund att räcka dom i hennes hand och säga;

Åk bara darling, åk och fixa allting!

---

Nu efter jag har fått veta hur hon känner, vad som händer och fått låta henne veta samma sak om mig.
Känner jag inte längre att jag inte kan kontrollera tårarna.
Nu tar jag nya tag, så gott det går.
För jag vet att om jag fixar det här kan jag bara få åka iväg med henne, glömma allt och alla.

Om ens för en sekund ska vi trolla bort oss.

---

Hedvig, jag vill inte tänka mig mitt liv utan dig.
Jag har bestämt nu för att inte protestera en sekund till om du vill flytta, iaf inte ljudligt.
Jag vet vad du behöver göra, vem du behöver komma närmare..

För mig, är du ändå nära.
Närmare än någon annan.
Du är, här hos mig vart du än är.