Pokie

Jag är nog en typisk drömmare.
Gillar att drömma, försöker göra verkligheten mer magisk och blir alltid så hjärtskärande besviken när inte andra gör det.
Jag är lätt att göra illa, lätt att lura, lätt att göra besviken och lätt att fascinera.

Jag rättfärdigar alltid mitt beteende med att jag vill vara så.
Och det vill jag också.
Jag har sagt det tusen gånger och här kommer det igen.
Jag är hellre lättlurad, lite blåögd och med fötterna på jorden men med händerna så utsträckta att alla springer in i dom.
Jag säger till mig själv att jag hellre blir sårad om och om igen än ändrar på min tro.

Jag gråter ofta och känner känner känner.
Jag har så bråttom ibland men det är nog egentligen mest med en sak.
Kärlek. Vill känna känna känna.
Så små frön i magen som växer till fjärilar som fladdar i galenskap, som blir stora runda mjuka bollar som hoppar runt och stöter in i allt, som blir till frön och fjärilar och bollar som fyller hela mig..
Så jag kan gråta, skratta, lämna lappar, spela tv-spel och svära, ligga nära men inte så nära om nätterna..

Jag vill bara ha någon som vill ha mig.
Som ser mig som en chans.
Som vågar hoppa iallafall en liten bit utanför linjerna.
Jag vill aldrig nöja mig, aldrig ta det näst bästa, aldrig underminera min syn på kärlek.
Jag vill ha lite fantasi till min verklighet.
Inte att verkligheten ska vara som fantasin.

Jag vill inte och kommer nog aldrig att ge upp mina drömmar.
Speciellt inte dom om kärlek.
Jag tror nog att det finns en större chans att jag lever ensam än lever med någon jag inte älskar.

Det låter nog som ren smörja.
Kanske är det just smörja i era öron.
Kanske ser ni mig inte så.
Men jag måste tro på allt det jag tror på.

För.. För mig är meningen med livet.. Att älska.