Pokie

Jag är nog en typisk drömmare.
Gillar att drömma, försöker göra verkligheten mer magisk och blir alltid så hjärtskärande besviken när inte andra gör det.
Jag är lätt att göra illa, lätt att lura, lätt att göra besviken och lätt att fascinera.

Jag rättfärdigar alltid mitt beteende med att jag vill vara så.
Och det vill jag också.
Jag har sagt det tusen gånger och här kommer det igen.
Jag är hellre lättlurad, lite blåögd och med fötterna på jorden men med händerna så utsträckta att alla springer in i dom.
Jag säger till mig själv att jag hellre blir sårad om och om igen än ändrar på min tro.

Jag gråter ofta och känner känner känner.
Jag har så bråttom ibland men det är nog egentligen mest med en sak.
Kärlek. Vill känna känna känna.
Så små frön i magen som växer till fjärilar som fladdar i galenskap, som blir stora runda mjuka bollar som hoppar runt och stöter in i allt, som blir till frön och fjärilar och bollar som fyller hela mig..
Så jag kan gråta, skratta, lämna lappar, spela tv-spel och svära, ligga nära men inte så nära om nätterna..

Jag vill bara ha någon som vill ha mig.
Som ser mig som en chans.
Som vågar hoppa iallafall en liten bit utanför linjerna.
Jag vill aldrig nöja mig, aldrig ta det näst bästa, aldrig underminera min syn på kärlek.
Jag vill ha lite fantasi till min verklighet.
Inte att verkligheten ska vara som fantasin.

Jag vill inte och kommer nog aldrig att ge upp mina drömmar.
Speciellt inte dom om kärlek.
Jag tror nog att det finns en större chans att jag lever ensam än lever med någon jag inte älskar.

Det låter nog som ren smörja.
Kanske är det just smörja i era öron.
Kanske ser ni mig inte så.
Men jag måste tro på allt det jag tror på.

För.. För mig är meningen med livet.. Att älska.

Tänk om man skulle ta tummen ur röven och faktiskt spela upp några låtar för jim.
Ta risken att bli helt sågad för det man gjort. Allt jag känt och inte borde känt.
Men min musik är så personlig och han är så duktig, har så mycket erfarenhet.

Fast, om jag skulle göra det, kanske han skulle kunna hjälpa mig.
Gah. Jag önskar ibland att jag hade en identisk tvilling som kunde ta alla risker åt mig.
Det önskar säkert alla.

Men till dess att jag klonat mig själv vill jag säga några saker:

Det är svårare att få in sina känslor och tankar i en sång, än vad det är i en text.
Och när man lagt alla känslor och tankar lite på is, är det svårt att tina upp dom för en melodi.

Jag pendlar mellan att känna mig skitsnygg och.. inte alls särskilt fin.
Det irriterar mig skitmycket. jamenar, wtf! Jag äär ju fin ^^
Onödigt med massa pendlande.

Jag jobbar mån-fre den här veckan, typ som en normal människa! o_O
Kommer bli en lång vecka känner jag.

Ska man våga fråga om en natts övernattning?
Jag borde ju helt klart. Helt jävla fuckin' klart!

Den här dagen fick en lite lame start.
Nämligen av samma olustkänsla som jag hade igår när jag gick och la mig.
Dom brukar stämma och jag gillar inte det.
Däremot vet jag också att jag säkert skapar dom ofta själv med min egen osäkerhet..

Usch, inatt drömde jag ju självklart om honom, fuck.
Drömde att vi var någonstans och massor av våra vänner var där.
Jag var bara mig själv, rakt igenom men han skämdes över mig och gick iväg.
Har ett vagt minne av hur jag går ikapp honom. Han blir glad ett tag och vi kysser varandra.
Sen säger han bara att det här inte kommer funka.
Han kommer inte kunna känna något egentligen för mig.

När jag vaknade ur den drömmen, då vid en bra tid för uppstigning..
Så vände jag bara på mig och somnade om, i hopp på en bättre dröm.




Undra om folk kan känna på sig när jag börjar bli det minsta bekväm..
Lite trygg med tanken.
När jag återfår minsta hopp, måste ni dra bort mattan då?


Försöker fortsätta min chilliga attityd. Försöker att inte vara så förbannat rädd.
Försöker att inte bry mig så mycket.
Oftast går det jävligt bra och jag behöver knappt försöka.
Men det finns såklart svaga stunder för mig också.

Do you think of me riding the subway to work
How about when you see two people kissing
Do you think of me when you see someone with big curly hair
Well maybee when you see all my things in a pile on the floor
Or perhaps when you call your best friend  - Do you still talk about me
Am I in your thoughts when your high, when your drunk
Was I there even a second when you were away
Do you think about me when you're going to sleep
How about when you wake up -
Do you wish I was there to kiss you goodbye, when you're off to ride the subway to work

Do you think about me as often as you used to
How about now, or how about now?

Hopp känns både väldigt självklart och samtidigt inte alls.
Hopp är både skrämmande och tryggt.
För man måste våga satsa men samtidigt inte för mycket.
Samtidigt ska man skydda sig själv och hålla sig på sin sida.
Det finns ju alltid hopp och visst borde man tro.
Men inte för mycket och inte för länge.
Det finns gränser som jag inte alltid vill förstå.

Våga visa men var inte uppenbar.
Inte påträngande bara underbar.
Lagom hela tiden men aldrig tråkig.
Ombyte förnöjer, javisst! Men ändra dig inte för ofta bara.
Inte för uppenbar men inte förvirrande.
Bara lagom hela tiden, så sluta aldrig var spännande.

Undra inte, tvivla inte och fråga inte.
Men var inte för säker på din sak!
Flyt bara och alltid med, nöjd med vad som än händer.
Det kan ändras på en sekund så bli inte för bekväm med något eller någon.
Anta inte att det någon säger är sant för att det verkar så.
Och anta absolut inte att du ska få det du vill ha.

Kontentan av det hela:
Lyssna inte på dig själv, inte någon annan heller.
Lyssna inte alls. Inte nu iallafall.

Det gör jag inte heller.
Jag svarade och  det mesta blev missförstått.
Inte så konstigt med hur upprörd jag var när jag skrev.
Hoppas det här svaret blir bättre tolkat.
Sjukt svårt att ta sånt här över mejlen.

Skynda långsamt.
Se vart det leder.
Jag tycker om dig.
Vet inget mer.
Inte för allvarligt, men klart det finns allvar.
Inga lekar, det sa jag och jag menar det.
Förstår du vad jag menar?

Dags för sängen nu kanske.

TBC & LÖÖV HOMIES <222

Hahah jag måste fan få skratta lite åt mig själv.
Jag borde kanske ha lyssnat på magkänslan lite ändå.

Han hörde av sig.
Och när jag såg i inkorgen att mejlet var ifrån honom så började jag gråta av lättnad.
Men sen ju mer jag läste så grät jag bara mer av.. ja. Hur ont det gjorde.

Han förklarade att han i princip blivit skraj över hur på jag är.
Och massa andra mycket djupare grejjer som jag förstår är jobbiga för honom.

Och egentligen var det ju inte grejjen att han inte hörde av sig som var själva grejjen.
Utan hur rädd jag var för vad han skulle säga när han väl hörde av sig.

Nu har jag ingen aning om vad som kommer hända.
Jag vill ju också egentligen ta det lugnt, med tanke på vilka skitstövlar jag tyckt om dom senaste åren..
Och hur illa dom gjort mig.

Kanske jag bara får mitt shit nästa gång vi träffas.
Just nu känns det lite "vem fan bryr sig"

Men både ni och jag vet ju att jag inte känner så egentligen.
Jag är alldeles för bra och fylld av kärlek för det.

På riktigt alltså.

Jag har en liten dröm.
Att ibland när jag står framför spegeln ska någon ställa sig bakom mig med sina armar omkring mig och kanske sin kind mot mig.

Men nu, börjar jag gråta varje gång jag ser mig själv i spegeln.

Jag har hunnit med ganska mycket på mina 21 år.
Iallafall när det gäller kärlek.
Jag har haft många olika sorter..
Otroligt bra, otroligt dåliga.
Sån kärlek att man inte vill vara ifrån varann ens en minut..
Och kärlek där saker var lite, ska vi kalla det, svalare?

Men den här är helt ny.
Underbar, pirrig, fantas.. Fan nu började jag gråta.. Igen.
Fantastisk skulle jag skriva.
Jag har inte gett den några förväntningar egentligen, men visst hade jag stort hopp.
Stort hopp för en sån fantastisk man som också fick mig att känna mig fantastisk.

Men det här är rena döden för mig.
Det gör ibland så otroligt ont.
När allt tvivel sköljer över mig och jag kan inte göra någonting.
Jag kan inte göra någonting.
Försöker lita, försöker låtsas. Men hur fan ska jag göra det egentligen?

Där kom alla tårar jag försökt hålla tillbaka.

Jag vill inte leka lekar, det här skulle inte vara en lek!
Jag vägrar låtsas att jag inte bryr mig. Att det inte gör nåt.
Klart som fan att det gör.
Jag tyckte om honom redan innan vi träffades igen.
Och efter att ha spenderat en lång helg med honom..
Tycker jag bara om honom så otroligt mycket mer.

Jag är.. Förälskad.

Och nu tänker jag, att det kanske var en kort romans.
Kanske blir den längre. Jag har verkligen ingen aning..
För jag kan inte göra någonting.
Men jag är ändå så glad..

Att jag känner som jag gör för honom.

Tänker man inte ofta att saker hade varit lättare om man bara kunde vara arg istället för att känna det man känner?
Så tänker iaf jag ganska ofta.
Idag känner jag mig inte ledsen eller gråtfärdig.
Jag känner mig kall och tom.
Stirrar framför mig och växlar mellan att inte tänka alls och tänka förmycket.
Det är lätt att säga eller tänka att man inte ska tänka så mycket.
Men tankarna kommer av sig själv.


Jag tror jag släpper det här nu. Släpper det ur mina händer och låter det vara.
Så gott det går, hur det nu än går.

Jag är inget offer, jag har varit delaktig i att såra mig precis som dom var.
Men allting som hänt, alla lekar och alla svek.. dom har gjort mig räddare än jag trodde att jag var.
Jag trodde jag bara hade blivit mer realistisk, att jag lärt mig hålla distans lite bättre.
Ja att jag inte förväntade mig att allting skulle vara en saga.

Visst har jag säkert lärt mig det, jag ser på kärlek annorlunda.
Men det är inte alls allting.

Jag är så hjärtskärande rädd.
Jag är så rädd att jag inte vet om jag ska släppa allting och åka..
Eller om jag tyst ska vänta med försvaret i bakfickan.
"Jag visste att det här skulle hända, självklart var det inte på riktigt"
Men det är ju inte alls vad jag vill! Jag vill få tro, jag vill tro inte tvivla..
Jag har ju alltid stått där och hejjat på kärleken.
Alltid försökt övertyga alla. Men vem ska övertyga mig?

Vem kan säga till mig att det är på riktigt?
Att verkligheten lever med min fantasi?
Vem ska säga att det kanske kan bli..

Just nu tar det upp större delarna av mina dagar och nätter.
Kampen mellan att försöka övertyga mig själv, påminna mig själv.. Och att tvivla, dra upp exempel och därifrån hemska slutsater och inga lyckliga slut.
I huvudet går jag igenom blickar, leenden, tecken, ord och meningar.
Men det finns alltid där bakom och gnager.
Dom tecknen andra haft, som jag försökt ignorera.

"Han är annorlunda, han tycker om dig jättemycket! Det sa han ju"
- Men det var ju då, sånt kan ändras väldigt fort, speciellt efter man hunnit tänka efter.
- Han kanske insåg allt det hemska med dig, kanske såg alla felen du har.
" Dom borde ju inte spela någon roll, du såg ju att han inte var perfekt och du vill ju bara vara med honom ännu mer nu!"
- Det är ju annorlunda, jag är jag och han är han.
- Han borde ju kunna få vem som hellst som han vill ha. Och det är inget skitsnack. Han är ett kap!
" Det borde väll du med? Förtjänar inte du någon bra? Är det inte vad alla säger? Att det är din tur nu? Att hitta någon som behandlar dig bra, som gör dig glad.."
- Jag vet att dom säger det, men.. det funkar kanske inte så..

Jag saknar honom så förbaskat.
Hur han alltid kramar min hand lite hårdare ibland, då svarar jag med samma sak.
Och vice versa.
Hur han låter mig ligga nära och ibland drar mig nära honom.
Hur trygg han får mig att känna mig, det känns ju bara så rätt.
Jag kan inte förutse honom och vad som kommer hända, det är så ovanligt och så underbart.
Jag saknar hur han ibland efter vi kysst varandra och jag öppnar ögonen först.. blundar ett tag till och gnider läpparna, nästan som om han vill spara kyssen.
Saknar det där speciella skratten han gör ibland,
som jag inte kan avgöra om det är lite halvfejk eller bara helt autentiskt.
Saknar balansen mellan hur kaxig och hårt han är..
Och hur mjuk, bräcklig och ärlig han är.

Finns det verklighet för min fantasi, kommer han och jag att bli.. Vi?

Nu är vi där i den där jävla leken igen! Vafan!
Men du vet inte hur bra jag är på att leka.. säkert bättre än dig ditt fucko!
Och vafan äre där om att du är en sucker för romans? vilket bullshit!
Du kanske är det, men det är väll bara på din villkor just nu..
Åh jag blir så jävla arg. Men du ska få se. helvete alltså. du ska få se.

Jag leker din lek en sista gång, om du gör samma sak igen. då säger jag precis som det är.
och duger inte det så buh buh!

Men vänta. du kanske också har mens nu? fast isf blir du bitchig när du har mens och jag blir glad.
hahaha.. ne fy fan. nu ska jag tvätta, skrika och dansa.

TBC & LÖÖV FUCKOS! <222

10 dagar
nu ska jag gå tänkte jag
men plötsligt blev jag nervös

är det här mer än jag vågar erkänna, eller kanske mindre?

sluta tänk nu och ta på dig en tröja!

Jo, ett sådant fann jag mig snabbt med.

 Ett intresse, jag finner mig plötsligt mycket intresserad av en annan människa.
Att träffa denne, att upptäck nya saker och förstå det jag redan hunnit skrapa upp.
Men.. För första gången i mitt liv, iaf så tror jag det är första gången..
Men för första gången så känner jag att jag kanske inte är "värdig".

 Det är en ny konstig känsla, att känna att jag t ex inte är varken tillräckligt intressant, snygg eller rolig.
 Jag känner mig som en blek människa, en tråkig liten mus och så brukar jag i princip aldrig känna mig.
Och sen brukar jag också känna att, vill jag ha något, kan jag med största sannolikhet få det.
Visst, det funkar inte alltid med människor, men då finns det ju en anledning som oftast är större än utseende och sådant. Gah, jag vill inte tänka på det här, inte tänka på det här sättet.

Det är otrolig hur snabbt en människa kan fastna i ens tankar.

 En liten ful fjärilslarv har kläckts i min mage.. Undra om den kan överleva.

"ETT ÖGONBLICK I SÄÄNDER, BLABLABLA BLA BLA" ^^

Nejdå, jag ska inte börja med den låten, lovar ;)

Men jag har nyss kommit hem ifrån Rutan, vi såg på "A walk to remember".
Har du inte redan sett den, förändra isf det! Sjukt fin film.
Där händer det ju självklart fina och romantiska saker och jag satt helt nipprig och då sa Rutan att hon mest blir depprimerad av sånt där för det händer ju bara på film..

Det tror inte jag på, visst allting kanske inte alltid magiskt löser sig sådär som det gör på film och man får inte alltid den man älskar mer än hela världen tills sist.
Men, magi är inte bara påhitt. Precis som såndär kärlek. Det finns ju, överallt.

Visst, vi misshandlar kärlek och utnyttjar den. Vi tar den för givet och slänger bort den.
Men.. Det behöver inte vara så.

Vet ni vad jag sa mer till Rutan om det där då?

- "Det finns visst såndär kärlek, jag har haft sån kärlek, du kommer också få det.."

Det, är vad mitt hjärtat så otröstligt vill tro och håller fast vid. <222

Ja, nu är det inte långt kvar tills jag flyttar hem igen. Det känns, så otrolig bra.. Men samtidigt inte alls.
Usch va hemska ni är ibland, jag kan inte släppa taget om alla era tomma ord, löften ni tar tillbaka och saker ni gör som ni vet sårar mig.
Jag.. Ne fy fan..

En liten tanke, när man växer upp och tonnårsförälskelser inte längre finns; är fjärilarna då ett tecken på något overkligt, tecken på att man vill tro men kanske inte borde, att hjärtat tror men att man inte borde lyssna..
Eller är det tvärtom? Vet alltid hjärtat bättre än hjärnan?
Är fjärilarna verklighet och när man "lär sig älska någon", är det bara fejk då?

Över till något annat(det här blir osammanhängande, men jag är trött); rolig och knasig grej med mig är att när jag tänker på mig själv och någon annan person tillsammans. Alltså tillsammans som i ett par, det behöver inte vara att jag håller på att bli kär eller så, det kan vara efter första generade samtalet eller första gången han håller sin arm om min midja. Just tillfället varierar. Men när jag tänker på mig tillsammans med någon, så säger jag hans namn och mitt, tillsammans, högt.
Och när jag säger så om gamla förhållanden som inte riktigt var hundra.
Då låter alltid namnen fel tillsammans..

sådär ja, nu vet ni det ^^

nu ska jag sova, ska upp klockan sex imorn och följa med mor till flygplatsen, hon har förresten med sig ungefär hälften av alla kläder jag har här, hem till sverige.. Och ni skulle se hur lite det är kvar nu ><

jaja, gonatt idioter och underbara människor.

TBC & LÖÖV SUCKERS <222

Var tyst nu, säg inte mer, ställ dig inte längst ut på plankan när du vet att du inte får någon hjälp att simma.
Lär dig av dina simlektioner där du nästan druknat, där du tappat andan
och där du sjukigt till botten men ändå fått rädda dig själv..
Var tyst och låtsas inte känna..

Ungefär varje dag funderar jag på att skippa datorn, skippa internet, msn och all skit.
Men.. det finns personer nära mitt hjärta jag inte kan prata med utan allt det där..
Så varje dag sitter jag här iaf. Trots att jag ofta gör mig själv illa här..
Jävla kärlek..

Jajust, kärlek.
Varje gång jag fått mitt hjärta stampat på, mina känslor klampade över sig
och varje gång jag gråtit så det brännt hål längs ner kinder..
Efter varje gång, hittar jag tillbaka till mitt hopp.
Mitt hopp på den där riktiga kärleken, den som jag är villig att göra allt för, släppa allt och spring mot den..
Min tro på att den kärleken finns är så stark, men samtidigt så svag, men att den är svag, det beror mest på er.
Att ni får mig att tvivla, för det gör ni verkligen ibland.

Med alla tomma ord som nu bara tycks bli fler och fler, med eran lätta syn på känslor men också med era fina ord som ni sedan motsäger...
Hur ska jag inte kunna tvivla med ändå tro?
Jag vill, av hela min själ, mitt hjärta och hela mitt väsen, hitta den kärleken och dela med mig av min kärlek..
Men.. kanske jag lever i fel tid?

Där ord bara är ord och handlingar kan man vifta bort.
Där kärlek är något flyktigt och inte värt att kämpa för.
Där man ska vara komplicerad för att bli älskad.
Där man inte behöver bry sig om ärr för livet..


"Ni har fått mig att tvivla på hela världen, ni har fått mig att tvivla på mig. Ni har fått mig att tvivla på människans värde, men samtidigt har ni fått mig att tro.."

Att vara medveten om sig själv, sitt beteende och hur man påverkar andra, det är nog inte det lättaste.
Men om man är så medveten, blir det då lättare att göra rätt val och inte trampa på andra tår?
Eller finns det bara förstor riskt att man blir alltför medveten och därför istället inte vågar något med den minsta risk?

Jag är osäker i frågan.
Men jag vet att jag är ganska så medveten om mig själv, när jag utsätter mig för risker, hur jag känner för människor och hoppas iaf att jag har ganska stort hum om hur jag påverkar dom i min närhet.

Just nu är jag väldigt medveten om mig själv.. Jag vet att jag gör fel, men jag vill inte riktigt sluta.
Jag vet att det är självdestruktivt, men jag har kontrollen iaf..
Hahha nu förvirrar jag er, det är inget att oroa sig för, så gör inte det.

Undra om ni är medvetna?

Lyssna noga på texten.. sjukt fint <222

Förvirring, tomma ord, kallt, varm, hit och dit..