Pokie

Var tyst nu, säg inte mer, ställ dig inte längst ut på plankan när du vet att du inte får någon hjälp att simma.
Lär dig av dina simlektioner där du nästan druknat, där du tappat andan
och där du sjukigt till botten men ändå fått rädda dig själv..
Var tyst och låtsas inte känna..

Ungefär varje dag funderar jag på att skippa datorn, skippa internet, msn och all skit.
Men.. det finns personer nära mitt hjärta jag inte kan prata med utan allt det där..
Så varje dag sitter jag här iaf. Trots att jag ofta gör mig själv illa här..
Jävla kärlek..

Jajust, kärlek.
Varje gång jag fått mitt hjärta stampat på, mina känslor klampade över sig
och varje gång jag gråtit så det brännt hål längs ner kinder..
Efter varje gång, hittar jag tillbaka till mitt hopp.
Mitt hopp på den där riktiga kärleken, den som jag är villig att göra allt för, släppa allt och spring mot den..
Min tro på att den kärleken finns är så stark, men samtidigt så svag, men att den är svag, det beror mest på er.
Att ni får mig att tvivla, för det gör ni verkligen ibland.

Med alla tomma ord som nu bara tycks bli fler och fler, med eran lätta syn på känslor men också med era fina ord som ni sedan motsäger...
Hur ska jag inte kunna tvivla med ändå tro?
Jag vill, av hela min själ, mitt hjärta och hela mitt väsen, hitta den kärleken och dela med mig av min kärlek..
Men.. kanske jag lever i fel tid?

Där ord bara är ord och handlingar kan man vifta bort.
Där kärlek är något flyktigt och inte värt att kämpa för.
Där man ska vara komplicerad för att bli älskad.
Där man inte behöver bry sig om ärr för livet..


"Ni har fått mig att tvivla på hela världen, ni har fått mig att tvivla på mig. Ni har fått mig att tvivla på människans värde, men samtidigt har ni fått mig att tro.."