Pokie

Jag har nog aldrig haft en sån dåligt ursäkt att gå hemmifrån som den jag gav dig nyss.
- Jag måste gå och köpa mjölk. det var det bästa jag kunde komma på just då.
Panikslagen inombords, men den kalla stirrande blicken och brännande ögon klädde jag på mig den där jackan du tycker är så söt och mina högklackade skor du tycker är så sexiga.
Eller vänta, du tyckte det iallafall, men det var nog längesedan nu.

Jag fick trycka igen dörren med foten för att den skulle stängas, då ekade i hela trappuppgången.
Även fast jag inte väger mycket och inte skorna för den delen heller, så hade aldrig fötterna känns så tunga någon gång förut.
Jag har en klump och den hade växt sig större just idag. Jag vet inte längre om den är i magen, hjärtat..
Eller bara i min hjärna.
Troligen det sistnämnda, men vad spelar det för roll? Den försvinner ju inte bara därför.

Jag ville så jävla gärna gråta, bara få gråta ut allting jag tryckt ihop till den där bollen..
Men, om jag grät utomhus kanske nog såg det och frågade.
Och om jag gick hem till pappa och mamma skulle dom se, och ställa säkert mer en tusen frågor.
Ingen fick se, du får inte se. Någon enstaka långsamt rinnande tår fick du se, men jag var inte ens säkert på att du hade sett dom.

Jag var kall inombords och kunde bara tänka på dina ögon, dina ögon när du sa allt det där.
Den där kyssen, så liten, så äcklad. Så påtvingad..

Jag satte mig längs med kajen och stirrade ut i ingenstans. Kollade inte på något, tänkte ingenting.
Allting var bara svart och i någon sekund undrade jag om jag dött.
Det hade jag inte.

Fan..