Pokie

Hahah jag måste fan få skratta lite åt mig själv.
Jag borde kanske ha lyssnat på magkänslan lite ändå.

Han hörde av sig.
Och när jag såg i inkorgen att mejlet var ifrån honom så började jag gråta av lättnad.
Men sen ju mer jag läste så grät jag bara mer av.. ja. Hur ont det gjorde.

Han förklarade att han i princip blivit skraj över hur på jag är.
Och massa andra mycket djupare grejjer som jag förstår är jobbiga för honom.

Och egentligen var det ju inte grejjen att han inte hörde av sig som var själva grejjen.
Utan hur rädd jag var för vad han skulle säga när han väl hörde av sig.

Nu har jag ingen aning om vad som kommer hända.
Jag vill ju också egentligen ta det lugnt, med tanke på vilka skitstövlar jag tyckt om dom senaste åren..
Och hur illa dom gjort mig.

Kanske jag bara får mitt shit nästa gång vi träffas.
Just nu känns det lite "vem fan bryr sig"

Men både ni och jag vet ju att jag inte känner så egentligen.
Jag är alldeles för bra och fylld av kärlek för det.

På riktigt alltså.