Pokie

Jag är inget offer, jag har varit delaktig i att såra mig precis som dom var.
Men allting som hänt, alla lekar och alla svek.. dom har gjort mig räddare än jag trodde att jag var.
Jag trodde jag bara hade blivit mer realistisk, att jag lärt mig hålla distans lite bättre.
Ja att jag inte förväntade mig att allting skulle vara en saga.

Visst har jag säkert lärt mig det, jag ser på kärlek annorlunda.
Men det är inte alls allting.

Jag är så hjärtskärande rädd.
Jag är så rädd att jag inte vet om jag ska släppa allting och åka..
Eller om jag tyst ska vänta med försvaret i bakfickan.
"Jag visste att det här skulle hända, självklart var det inte på riktigt"
Men det är ju inte alls vad jag vill! Jag vill få tro, jag vill tro inte tvivla..
Jag har ju alltid stått där och hejjat på kärleken.
Alltid försökt övertyga alla. Men vem ska övertyga mig?

Vem kan säga till mig att det är på riktigt?
Att verkligheten lever med min fantasi?
Vem ska säga att det kanske kan bli..

Just nu tar det upp större delarna av mina dagar och nätter.
Kampen mellan att försöka övertyga mig själv, påminna mig själv.. Och att tvivla, dra upp exempel och därifrån hemska slutsater och inga lyckliga slut.
I huvudet går jag igenom blickar, leenden, tecken, ord och meningar.
Men det finns alltid där bakom och gnager.
Dom tecknen andra haft, som jag försökt ignorera.

"Han är annorlunda, han tycker om dig jättemycket! Det sa han ju"
- Men det var ju då, sånt kan ändras väldigt fort, speciellt efter man hunnit tänka efter.
- Han kanske insåg allt det hemska med dig, kanske såg alla felen du har.
" Dom borde ju inte spela någon roll, du såg ju att han inte var perfekt och du vill ju bara vara med honom ännu mer nu!"
- Det är ju annorlunda, jag är jag och han är han.
- Han borde ju kunna få vem som hellst som han vill ha. Och det är inget skitsnack. Han är ett kap!
" Det borde väll du med? Förtjänar inte du någon bra? Är det inte vad alla säger? Att det är din tur nu? Att hitta någon som behandlar dig bra, som gör dig glad.."
- Jag vet att dom säger det, men.. det funkar kanske inte så..

Jag saknar honom så förbaskat.
Hur han alltid kramar min hand lite hårdare ibland, då svarar jag med samma sak.
Och vice versa.
Hur han låter mig ligga nära och ibland drar mig nära honom.
Hur trygg han får mig att känna mig, det känns ju bara så rätt.
Jag kan inte förutse honom och vad som kommer hända, det är så ovanligt och så underbart.
Jag saknar hur han ibland efter vi kysst varandra och jag öppnar ögonen först.. blundar ett tag till och gnider läpparna, nästan som om han vill spara kyssen.
Saknar det där speciella skratten han gör ibland,
som jag inte kan avgöra om det är lite halvfejk eller bara helt autentiskt.
Saknar balansen mellan hur kaxig och hårt han är..
Och hur mjuk, bräcklig och ärlig han är.

Finns det verklighet för min fantasi, kommer han och jag att bli.. Vi?