Pokie

Det var med luvan långt nerdragen över ansiktet som jag på vägen hem grubblade om livet.
Som vanligt, ständigt detta grubblande, tusen frågor. Både ytliga och djupa.
Plötsligt mäkte jag hur allting förändrades på några sekunder utan min vetskap.
Utan att jag kunde kontrollera det.
Rött ljus igen.

Ni får ursäkta min fåniga paralell till livet just nu men..
Jag har varit i ett sorts dunkel ett bra tag nu, ett ovetande gult ljus.. Jag kan itne göra något.
Så nu tror jag världen bromsat in klart och jag fått rött ljus..
Men vafan.. När ska det bli grönt igen så jag kan köra vidare.

Jag vet många som behöver bromsa in just nu.
Dom har antingen kört för fort eller bara kollat i backspegeln och krockat

---

Det märks att jag och kim kommer närmare varandra.
Han upptäcker saker hos mig inte så många vet.
Det känns spännande och speciellt på nåt vis.

Sophia, det är något underbart hos den kvinnan.
Jag har lätt för att bli obekväm med vissa människor, eftersom jag är oftast inte den som pratar mycket.
Då blir det lätt tyst. Vissa gillar inte det, och då blir både dom och jag obekväm.
Men med sophia är det något helt annat, det gör inget om det blir lite tyst, eller om jag kommenterar nåt lite fånigt. Jag tror mig veta att det är lugnt för henne.
Sophia är sådär lättsamt underbar!

---

Idag gjorde jag en liten förändring. Betoning på liten.
Vissa kommer kanske inte ens märka det och jag tänker inget säga.

---

Jag känner mig så arg och ledsen..
Det blir oftare och oftare.
Känner mig så osidosatt och ja.. Sviken.
Det kanske inte riktigt klassas som svek men jag känns verkligen så.
Jaja, keep smilin'..
Ska spela lite låtar nu, då brukar det kännas bättre.
Länge sedan jag skrev en glad låt nu, länge sedan jag var glad.

På riktigt.