Pokie

Vet du känslan, av att när du lämnar rummet, så lämnar du något bakom dig?
Du lämnar något du borde tagit med dig, något så värdefullt att du alltid vill ha det vid din sida.
Även om det ibland kan betyda både jobb, trubbel och obekvämheter.

Jag vet, för att jag gör det ofta.

Ibland, eller ja. Ganska ofta när vi ska gå ifrån varandra så låter vi händerna falla ur varandra, det är på något sätt mycket tryggare än att bara släppa. Det är att ta lätt på saken finner jag.
Att bara gå därifrån utan att se det vackra i det man lämnar och att bara ta för givet att det finns kvar där till nästa gång.
Det är ju både befängt och naivt.

Visst kan jag säga saker som; "There ain't no mountain high enough" och "Du är inte mitt just nu eller mitt förtillfället, du är min i morgon och så mycket mer än det!"
Jag menar självklart allt det där, men kärlek är samtidigt ge och ta. Håller ni inte med?
Jag ger, eller försöker ge allting jag har och ibland lite till.

Jag kräver inte mycket, bara att du ska hålla fast lite i mig när jag går ifrån.