Pokie

Wow, jag tror jag har blivit dumpad..
Av någon jag inte ens var tillsammans med..
Klart man kan bli det tycker väll ni.

Men.. Det var inte alls såhär det skulle bli.
Du skulle inte krama mig sådär kallt, säga att du hör av dig och sedan gå..
Jag ville stoppa dig, jag ville säga nåt.
Men jag kunde inte, jag kan inte..
Jag vill verkligen inte göra dig illa.. Du betyder för mycket för det.

Jag föll ganska pladask och jag hatar det.

haha, jag skrev en låt för några veckor sedan. Den skulle passa så jävla bra nu..

Igår när du sa allt det där så brast allting innuti mig.
Jag brukar inte gråta framför folk.
Men då grät jag, tunga tysta floder..


Fan, jag skulle göra vad som hellst för en chans.
Men samtidigt..

FAN FAN FAN

Ni får ursäkta alla mina svärdommar.
Men jag tycker dom är rättfärdiga just idag.

Du hann bara gå några steg uppför trappen, sen brast jag ut i tårar.

---

Kanske jag bara skulle ha lyssnat på vad alla sa.
"Malin jag vill bara inte att du ska bli ledsen.."

Fan jag lyssnar ju aldrig på sånt.
Jag vill inte tro att dom har rätt.
Jag vill inte tro på vad mitt hjärta säger nu.

Jag vill itne tro att det händer igen..

Nu känns det som om allting försvann..

Jag förstår om du inte ringer, skriver eller ens pratar med mig igen.
Jag skrämmer dig.
Och att jag ens tycker om dig, kommer nog göra mig illa.


Självklart börjar jag ju tvivla på allting nu.
Allt du gjort sagt och verkat känna..

Ne, jag orkar inte skriva nå mer.
Nu ska jag gråta färdigt, ta på mig ett fejkat leende och låtsas att allting är bra så att mamma slipper fråga..

Du sa en gång till mig att du var rädd, för första gången på så länge..

Men, jag är ofta rädd för saker.
Just nu är väll det största:



Att det ska bli så.. Det skrämmer mig.. F a n va det skrämmer mig.
Men vad som skrämmer ännu mer är att det händer, men det inte finns någon nedanför som tar emot mig.

contemplating mind and body, what is the future without hope?

Hyckleri, hur vet man egentligen om någon talar sanning eller om det bara är till deras egen vinning?

Hur vet man egentligen om någon baktankar?

Fan, jag vet att jag sårad dig så så mkt P..
Jag ville verkligen inte och jag tänker inte skylla ifrån mig på något..
Allt jag tänker säga är: Verkligen, förlåt!

Life will smile for you! (It's true - salem al fakir)

Att våga tro på att något kommer bli bättre, är det ens en rimlig tanke?

Att våga tro på framtid, hopp och kärlek.
Vågar du tro med mig?
Om ens lite grann..



(jag vet att den bilden varit med förut, men den är ack såå fin!)

Yesh, Jag har så många gånger fått känna mig som ett nerköp, någon andrahands-val, någons.. Nr2.

Så många gånger har jag liksom varit den där tjejen man kan nöja sig med om man itne kan få den man verkligen vill ha.
Nån gång önskar jag att jag också kunde få vara speciell, den som någon verkligen VILL ha..
Är jag så jävla svår att tycka om att man inte skulle kunna offra någonting för mig?

Jag har alltid velat att mina pojkvänner (både potentiella och faktidska) ska ha visat vad dom känner för mig.
Inte liksom bara säga det med ord, utan faktids anstänga sig, göra något, liksom bevisa det.

---

Hm, om jag tänker efter om något sånt faktids hänt så är det väll typ: Julklappar/födelsedags-presenter mest.
Aldrig fått nåt på alla <3-ansdag. Eller nåt sånt. Tror faktids aldrig någon bjudit mig på bio/middag..
Eller jo, men inte sådär speciellt, typ på restaurang.
Ifs har jag varit ACK såå motvillig till sådant, men det är för att jag inte vill vara till besvär.

Aldrig har någon gjort nåt riktigt impulsivt/spontant för mig.
Det har jag fått stått för.

---

Dock fick jag en underbar ros av Alexander.. Fan va rörd jag blev då!
Det är den ända rosen jag fått av en kille.
Gud va äcklig jag känner mig när jag säger det.
Totalt värdelös..
Det kanske låter fånigt men liksom, efter så många seriösa och långa förhållanden tycker man ju att man iaf borde fått något fint. Iaf ett kort eller nåt.

Av Filip fick jag en mjukglass, typ ett år EFTER vi gjort slut, den hade han lovat mig när vi var ihop.

Kommer aldrig glömma när jag fick höra det här av en kille jag var intresserad av:

"Om det inte blir något mellan oss(alltså han och en annan tjej) så tänker jag helt klart satsa på dig"
Typ nåt sånt var det. Det gjorde så jävla ont. Efter allt han sagt till mig.. Så var jag bara.. Ingenting.

---

Gah, varför skriver jag det här..
Jo, för att jag verkligen känner mig sådär värdelös idag..
Ett nerköp, andrahands-val och den där tjejen som alla tycker är söt men som ingen faktids vill ha.
Jag är och kommer nog alltid vara..

Nr 2

blä, nu mår jag illa, psykiskt alltså, inte fysiskt..
känns som om jag vill spy.
vet itne vad jag är äcklad av, antagligen mig själv.

som vanligt..

Wow, dagens sanning: Kärleken kommer nog bara när det är meningen.
Dock känner jag mig mer som ett objekt nu förtiden, än som någon man skulle kunna bli kär i.
Eller ens någon man skulle tycka om.

Sen har jag tänkt på det att alla säger att jag är söt.
Jag har alltid hellre velat varit vacker än söt..



Objektiv..

Dagenslåt: The cardigans - Lovefool

en kväll senare..

Idag har varit en riktigt crappy dag. mått skit, verkligen..

Jag lyckas fan alltid, lyckas fan alltid göra folk till änglar.
Göra dom bättre än vad dom är..
Eller?

Åh, jag skrumpnar ihop. Allting känns så tomt.
Jag brukar alltid försöka se meningen med allt.
Men nu är det ont om anledningar att kämpa..

Jag hatar när det bränner bakom ögonlocken..
JÄRNSPIKAR OCKSÅ!

Jag vill, jag vill göra det jag inte får, mest får jag inte för mig själv.
Skakar på händerna igen..
Jag orkar inte gå igenom det här en gång till.
Jag kom ju nyss ut ur det förra.

Jag brukar alltid försöka vara glad, göra andra glada.
Men idag är det mest att jag försökt gett till andra, eftersom det inte funnits så det räcker till mig själv.

m å s t e .. g ö r a .. n å t..

jävla lådjävel. sluta vara så lockande!

Jag ska nog gråta en stund nu och sedan försöka glömma att jag ens existerar, för idag orkar jag inte tänka på det.

tänka på hur illa ni gör mig.
du gör mig illa..


>Jag saknar stugan..

Just nu vill jag inte alls gråta..
Dock känner jag mig nästan lite förbannad..
suck. ><
Som vanligt har jag inte någon "riktig" anledning till att känna som jag gör.
Men jag gör det ju ändå, ingen jag kan rå för.

Det har varit väldigt blandande känslor idag.
Totalt nere blandades med dampig (tillfälligt släng av) lycka.

& nu sådär innan jag ska krypa till kojs känner jag mig sådär lagomt meningslös och värdelös som ens existerar.
Jag saknar mamma, hon vet jag iaf att hon verkligen behöver mig, på riktigt och skulle verkligen bry sig om något hände.

Nu tänker säkert många av er; "Men vafan jag skulle visst bry mig!!"
Jag vet det, men.. Varför är inte vi människor bättre på att visa det.
Jag tycker jag försöker. Försöker visa folk vad jag känner för dom.

Jag har tänkt mycket på en sak den här veckan.
Att man alltid ska försöka leva alla dagar som om dom var den sista..
Men varför är vi så jävla fega på det?!

Och någonting hände nu så du inte kunde ta tillbaka det.
Typ att någon dog.
Tänk om du hade behandlat den personen annorlunda.
Tänk om det sista du gjorde var att såra någon..

GAH & VFN ><

Ne, nu ska jag sluta tänka så jävla mycket..

Jag vet iaf att det sista jag sa till mamma idag var:

"Mamma jag lälkar dig!"

Det känns som om jag vill gråta nu, som om jag borde gråta nu.
Men jag vet itne riktigt varför.

Det känns som om så många omkring mig mår skit och jag relativt bra för omväxlings skull.
Universum har dålig tajming just nu.

Jag vill inte ta på någoting, alltså ting. Allting känns äckligt under fingertopparna.
Allting känns smutsigt..
Jag känner mig smutsig..

Det känns som om jag verkligen skulle behöva gråta nu, men inga tårar vill komma.
I bakhuvudet hör jag bara; "Äh lägg av nu, du har ju inget att gråta för! sluta vara sån jävla känslig mes!"
Men jag känner mig så ensam i mig själv.

Äsch, jag är antagligen bara lite övertrött.
Visst?

Orkar inte skriva så mkt just nu.
Kan säga mer om dagen idag imorgon.

---

Jag vet inte om jag tycker om Mr. Z lilla räkneskap om crazy chicks..
För det finns risk att jag är med.
Faast. Jag borde inte ta åt mig någon ära för något speciellt när det gäller den pojken

HAHA ^___^

---

<--  Världen i allmänhet men också vintern.
Den tynar nu bort och vet inte om jag är riktigt redo..
Hur många gånger har jag åkt skoter?
3 tror jag.. BUMMER! ><

Har ju fan inte ens åkt pulka.. s u c k

Jovisst gillar jag våren, men kunde inte snön stanna kvar iaf utanför stan i typ 2-3 veckor till.

I morse såg jag små blommskott i rabatter, vårtecken!
<22 eller hate? hm o_O

Usch va olustigt jag sov inatt, något var så fel.
Något har varit fel någonstans.
Någonstans hos någon nära var allting fel.
Så fel.


Det känndes som om någon gav mig en olustig känsla i magen, jag mådde både fysiskt och psykist illa.
Ett tag ville jag bara springa iväg och gråta!
Men ingenting var fel, hos mig..
Någon, någonstans påverkade mig.
Jag är så känslig ibland för folks känslor att jag kan drömma samma drömmar som dom eller känna det dom känner, även fast jag egentligen inte vet att dom känner så.

Visst, det här låter kanske helt cp. Men jag skojar inte.

Efter mycket vilja och lite tid släppte det.
Det gick över i någon sort "minilycka" men efter det blev jag mest bara trött.

Jaja, jag vet inte vad som var fel.
Om det var du som gav mig känslorna, let me know.

Hur lyckas jag alltid, vad är det egentligen för fel.
Borde gå till psykolog och få en psykoanalys tror jag.


Fittj*vla destuktiva betende, jag måste verkligen ha någon inre önskan att göra mig själv så illa som möjligt.
Tänkte citera några rader ur en låt jag skrev för inte så länge sedan:

"Jag har alltid trott på hopp och kärlek, ni har alltid trott på det ni vet
Jag har alltid trott att jag kan få det som jag vill ha..

Men ni har fått mig att tvivla på hela världen, ni har fått mig att tvivla på mig själv.
Ni har fått mig att tvivla på människovärdet, men samtidigt har ni fått mig att tro.."

---

Fan va äcklig jag känner mig, det här en deffentivt en sådan dag då man känner sig så totalt meningslös och värdelös.
Fuckin' j*vla skit alltså..

Ne, nu måste jag gå.

Varför skriver jag ens..

s u c k

Åååh, jag orkar inte vara sjuk.
Det känns som om hjärnan är full av snor, som om jag ska hosta ut en eller två lungor osv,osv..
Jag har snytit mig idag så att jag håller på att få sår runt näsan..
Järnspikar också!


Dagen har spenderas framför tv'n, mycket Disney Channel ^^ LÖÖÖV
Mycket hostande, många nysningar och mycket funderande.
Mer om vad jag funderat på kan jag återkomma till en annan gång.

---

Jag tänkte jag skulle lägga upp en bild som verkligen var sann för mig..
Förut.


been there, done that.

Nu ska sjuklingen se lite tv och ladda hem lite film (:

PUTT&KJAM

Det är ett väldigt intressant uttyck.
Själsfrände.
Finns något sådant eller är den bara en dröm nästan alla har?
Att hitta den människan man hör ihop med.
Återigen kommer vi tillbaka till mening.
Det är meningen att man ska vara med sin själsfrände.


Men, Om man aldrig möter denna människa då?
Eller kommer det så kallade "ödet" att se till att man möter den?
Om man har en själsfrände, träffar man den automatiskt då, förutbestämt?

Och, om man träffar denne, vet man då att den är ens själsfrände eller kan man gå förbi den gå gatan en dag och sedan aldrig få en chans till?

Om man träffar sin själsfrände, blir det automatisk lycka då eller måste man kämpa?
Som i typ alla andra relationer man har, eller behöver man inte det med sin själsfrände?
Är allting perfekt då?

Eller känner vi/tror vi kanske att vi hittat våran själsfrände när vi känner oss lyckliga med den personen?
Men, egentligen kanske våran riktiga själsfrände var den vi var tillsammans med innan.
Eller den förrförra?

Och kan jag ha en själsfrände, men denne har inte mig som sin själsfrände?
Kan det då vara "den äkta kärleken"? fast det blir en olycklig sådan..

Själsfrände, är du min själsfrände?
Kanske jag aldrig träffar dig, eller så får jag bara en chans, men jag vågar inte ta steget.
Eller så kanske, men bara kanske, jag blir kär i dig, men inte du i mig.
Får jag aldrig någon riktig chans att bli lycklig då?

Eller; vem vet jag kanske redan gett upp min själsfrände?
Eller så insåg kanske inte någon att jag var deras?
Eller så kanske jag träffar dig imorgon?

Om du har svar på någon av dessa frågor:
Let me know!

"Rösterna smälter ihop i ett brus bakom verkligheten.
Det när vi tystnar eller viskar som vi verkligen lyssnar och hör varandra."

---

Vi stänger ute bruset och glömmer bort vem som talar orden i allt tumult.
Det slutar spela någon roll om någon säger något viktigt.
Vi börjar intressera oss mer för det oviktiga för det är lättare att höra.
Men innerst inne vill vi lyssna till dom större meningarna.
Dom som spelar mer roll än det nya avsnittet House.
Hur bra det än var ^^