Pokie

Egentligen orkar jag inte ständigt försvara mig, min uppväxt och vad jag tycker.
Jag ifrågasätter väll inte er om sånt.
Jag skulle kunna säga många saker som jag tycker ni borde ändra på, som är "vuxet".
Men.. jag försöker lämna det upp till er.

Aja, jag orkar inte med fler påhopp angående det här så då är jag väll nästan tvungen att förklara..

s u c k

---

Varför jag tycker som jag gör om viss mat:

• Dels har det ju med min uppfostran att göra, jag tycker ju bäst om den maten vi äter hemma, typ husmanskost. Så jag äter hellre stuvade mackaroner än jag äter nåt exotiskt..

• Dels har det att göra med, ja faktids vad jag tycker om. Alla tycker ju om olika saker.

• Jag har faktids aldrig vägrat pröva äta något, och jag äter alltid hemma.. Det som bjuds.

• Jag har svårt för olika konsistenser, som typ rå fisk och lök i stora bitar, tillochmed svamp. Ibland spyr jag av sånt.. Vad ska jag göra åt det? Det är inget jag kan göra åt..
  

• Men sen är det faktids kvar sen.. Min ätstörningstid.
  

Då så försökte jag ju att inte äta, så mycket eller ingenting alls. Så då blev att jag inte tyckte om en "utmärkt" ursäkt att inte äta.. Och, när jag petade i maten och inte åt upp allt så kunde jag ju bara säga att jag var mätt.



Äh, varför försöker jag ens förklara det här..
Ni har ju redan bestämt er att jag är bortskämd och omogen..
Dock så var ni dom sista jag trodde skulle dömma mig så mycket.

Jag tycker alltid det är bättre att vara ärlig och kanske lite oartig än att ljuga och låtsas..

Men.. ÅH skitsamma...

Jag som äntligen tyckte jag hade kommit någon vart med matätandet..
Men det räcker tydligen inte.

Do I attract you?
Do I repulse you with my queasy smile?
Am I too dirty?
Am I too flirty?
Do I like what you like?

I could be wholesome
I could be loathsome
I guess Im a little bit shy
Why dont you like me?
Why dont you like me without making me try?

I could be brown
I could be blue
I could be violet sky
I could be hurtful
I could be purple
I could be anything you like
Gotta be green
Gotta be mean
Gotta be everything more
Why dont you like me?
Why dont you like yourself?

Say what you want to satisfy yourself
But you only want what everybody else says you should want



Grace Kelly, visst var hon vacker? ^^



Mika, också en vacker människa ;)

Grace Kelly - Mika

Tror du att viss kärlek är menad?

Att vissa kärlekar är magiska?

Att vissa människor helt enkelt hör ihop?

---

Kommentera!!!!!!!!!!

Jag vet inte riktigt vad som hände, allt bara brast.
All stress, press och depp bara kulminerade i att ingenting fungerade.

Jag har ett stort prov imorgon i samhällskunskap, men kan ingenting.
Även fast jag har pluggat..

Jag förstår ingenting.. Och, det var tydligen inte lätt att förklara för lilla idiot jag..

K&V, ni fattar inte hur jobbigt det ens är för mig att visa sådär mycket som jag gjorde.
Än mer säga att jag faktids var ledsen.
Usch, grät nästan i K's säng..
Så då tog jag mitt pick och pack.
Sa att vi syns imorn och gick.

När jag kommit runt huset rann tunga, tomma kalla tårar..
Värre blev det när jag kom hem och visste att ingen kunde se.

fan, så mkt att göra och en just nu väldigt svag liten malin..

Jag behöver hjälp men vet inte hur..
Vill inte vara någons börda, även om dom säger att det inte är det har alla för mycket att göra just nu.
Det är inte direkt som att det bara är mig det är synd om..

Usch jag är verkligen patetisk som typ bryter ihop nu..

Vet inte vad jag ska ta mig till

Jag tror verkligen det här kan bli något bra
Kanske inte just precis exakt nu, kanske inte idag
men kanske imorgon. Vad vet jag

Jag vill, jag hoppas.
VI KAN!

Känner mig känslig, så utsatt och lättpåverkad.

Började nästan gråta idag i matsalen..

jag känner mig liten, ja liten och hjälplös.
jag känner mig otillräcklig och ja. trött.

Jag vill finnas där, men just nu.
Går det inte, sök gärna upp mig.
Men den här veckan, har liten malin mycket hon måste stå i.

Ring mig, skriv. Men snälla, bli inte ledsna/sura om jag inte tar första steget.

Hjärnan, hjärtat och kroppen dras åt olika håll.

---

Usch har haft en olustig känsla i kroppen hela dagen, någonting är fel..
Har jag gjort eller sagt nåt?
Kanske jag bara inbillar mig, men någonting känns ack så feel!

Du måste berätta om något är fel!

Det känns som om det är något jag vill säga dig, men det kommer inga ord.
Jag vill bara hålla om dig och låta dig somna så..

I tried so hard my dear to show that you're my every dream

Yet you're afraid each thing I do is just some evil scheme

A memory from your lonesome past keeps us so far apart

Why can't I free your doubtful mind and melt your cold cold heart


Another love before my time made your heart sad and blue

And so my heart is paying now for things I didn't do

In anger unkind words are said that make the teardrops start

Why can't I free your doubtful mind,and melt your cold cold heart


*There was a time when I believed that you belonged to me*

*But* now I know your heart is shackled to a memory

The more I learn to care for you, the more we drift apart

Why can't I free your doubtful mind and melt your cold cold heart

---

Jag vill inte såra dig, jag vill inte att du ska ha ont..
Jag vill att du ska må bra, att du ska le och att du ska känna.

Jag önskar du fick glömma allting dåligt som människor har gjort mot dig
Önskar jag kunde få dig att tro..

Hoppas att du förstår vad du betyder för mig, vad jag känner och hur starkt det är.
Utan att det skrämmer dig.

Hoppas att jag kan få vara din morgondag, din nästa minut och lite mer än just nu.

 Jag borde plugga men allting inombords tar emot..

Jag har ont i huvudet, vill bara lyssna på musik och deppa..

Idioti kallas det. måste ju plugga för att få nåt betyg i kursjäveln.
Men jag skulle hellre skriva en uppsats en göra ett prov...
SUCK
På mig själv..

---

Orkar inte riktigt kolla mig i spegeln idag.
Idag är verkligen en såndär dag då jag äcklas av mig själv.
b l ä

Jag vill bara försvinna..

ja, ALLTSÅ VISST HAR NI OCKSÅ PROBLEM!
MEN ÄRE INTE SÅ NÄR MAN ÄR VÄNNER ATT MAN FRÅGAR VARANDRA OCH LYSSNAR PÅ VARANN?!
SÅ TRODDE JAG MEN HERREGUD..

Jag lyssnar alltid och försöker hjälpa så gott det går.
Det tycker iaf jag. Försöker alltid finnas där. Men...

Åh, nu känns det som att det bara är i onödan..

OBS: alla mina kompisar ska inte ta åt sig av det här.
Men ursäkta. Ganska många..

Från förra torsdagen till i tisdags hände massor av saker i mitt liv.
Tunga saker, två bråk och ett.. ja svek, hjärtekross.. kalla det vad du vill.
Men det var tunga saker, som gjorde väldigt ont..

Jag blev sårad gång på gång, samtidigt som två av mina närmaste vänner gjorde slut.
Så jag fick ta hand om den ene.
Och.. det gjorde det hela ännu tyngre.

Jag tyckte det var illa nog det som hände på torsdag och fredag när jag bråkade med två familjemedlemmar..
Men sen hände det där.
Och då brast allt.
Länge sedan jag mått så illa.
Men!

Och det är ett stort men:

JAG TOG TAG I DET SJÄLV!
Och med mycket push från andra ifs.
Men, sen nu när det typ (nästan) är löst.

Då är det ingen som frågar hur det är..
Vissa orkar fan itne ens lyssna klart när jag ska berätta om det som hände
Utan avbryter mitt i allt och tar upp saker som, ursäka mig men jag tycker faktids dom är ganska triviala jämnfört med min situation.
Bara för att jag inte lipar eller är arg så betyder ju inte det att jag inte mådde skit.

Är jag itne ens värd 2 minuter av att du är tyst ocj lyssnar?

Är det inte värt det att fråga hur det är med mig? PÅ RIKTIGT!

Äh, jag orkar inte lyssna på er heela tiden om jag inte är värd det samma.
Det är så jävla lågt i min bok att avbryta folk och inte säga ursäkta.
Brist på respekt kallas det.
Och du har tydligen ingen respekt för mig och skiter i mina problem

Men visst visst. Jag behöver inte er om ni gör sådär.
Så nästa gång. Snacka med någon annan..
Jag ger upp!

Det var inte min mening att göra sådär.
Inte meningen att va så kall mot dig
Men det du sa att om jag är kall på fyllan är jag kall annnars.
Det vet du nog inte är sant
För jag tror du vet hur mycket jag tycker om dig.

Jag..
På dagen var du inte så glad och ville vara ensam.
Jag var lite ivägen då.
Så, allt min hjärna kom ihåg var att jag var ivägen.
Jag behövde hålla mig urvägen
Men då blev allt så fel.

jag vill få förklara på riktigt
face to face
Hoppas du låter mig göra det.

Ja, tänkte jag skulle prata lite om rädsla.
Men, hur ska jag börja?

Tror jag ska berätta vad jag har för rädslor just nu:

• Överraskningar - hm, det kanske låter konstigt, men just nu går jag lite som på spänn hela tiden, så då är överraskningar lite jobbigt. Folk som "smugit sig på mig" har skrämt skiten ur mig! Hänt asmånga ggr idag.
• Rädslan av att inte "vara något" - Inget speciellt, bara någon. Jag behöver inte vara världsbäst. Men.. Att inte var något utan vara vem som hellst. För folk som står mig nära alltså
• Att misslyckas - Det är nog en väldigt vanlig rädsla, men för mig är den väääldigt aktuell, eftersom jag snart ska ta studenten, mycket hänger på saker jag gör nu.
• Att känna, men inte få känna så - Det är nog det jobbigaste, att jag känner någon för någon nära, men att sedan kanske inte få känna så. Det är ju sjukt jobbigt.

Sen kommer jag inte riktigt på något.
Usch va dålig min blogg känns nu.
Men allt i huvudet är ett ända virr-varr.
Ni får ha överseende.

TBC & LÖÖÖV LOVELINOS! <22222

Jag har nog aldrig haft en sån dåligt ursäkt att gå hemmifrån som den jag gav dig nyss.
- Jag måste gå och köpa mjölk. det var det bästa jag kunde komma på just då.
Panikslagen inombords, men den kalla stirrande blicken och brännande ögon klädde jag på mig den där jackan du tycker är så söt och mina högklackade skor du tycker är så sexiga.
Eller vänta, du tyckte det iallafall, men det var nog längesedan nu.

Jag fick trycka igen dörren med foten för att den skulle stängas, då ekade i hela trappuppgången.
Även fast jag inte väger mycket och inte skorna för den delen heller, så hade aldrig fötterna känns så tunga någon gång förut.
Jag har en klump och den hade växt sig större just idag. Jag vet inte längre om den är i magen, hjärtat..
Eller bara i min hjärna.
Troligen det sistnämnda, men vad spelar det för roll? Den försvinner ju inte bara därför.

Jag ville så jävla gärna gråta, bara få gråta ut allting jag tryckt ihop till den där bollen..
Men, om jag grät utomhus kanske nog såg det och frågade.
Och om jag gick hem till pappa och mamma skulle dom se, och ställa säkert mer en tusen frågor.
Ingen fick se, du får inte se. Någon enstaka långsamt rinnande tår fick du se, men jag var inte ens säkert på att du hade sett dom.

Jag var kall inombords och kunde bara tänka på dina ögon, dina ögon när du sa allt det där.
Den där kyssen, så liten, så äcklad. Så påtvingad..

Jag satte mig längs med kajen och stirrade ut i ingenstans. Kollade inte på något, tänkte ingenting.
Allting var bara svart och i någon sekund undrade jag om jag dött.
Det hade jag inte.

Fan..

Jag vaknade med ett ryck, i cirka två sekunder funderade jag kom varför, sedan kom jag på.
Jag hade drömt en mardröm, kinderna tycktes vara platsen där minst tusen smärtfulla tårar hade runnit.

Sakta sträckte jag ut handen mot din rygg men tvekade om jag skulle väcka dig, skulle du förstå hur ont det gjorde innuti, hur rädd jag var och hur mycket jag behövde din trygghet just då?
- Antagligen inte.. tänkte jag och drog tillbaka handen.
Jag torkade tårarna med din bit av täcket och vände mig bort ifrån din svala kropp.

Efter ett tag märke jag att även om jag försökte sova så blundande jag inte.
Jag pressade ihop ögonlocken och försökte intala mig själv att jag inte alls behövde en kram , även fast jag kännde det så stark.
Men det känndes inte i hjärtat, även fast jag trodde det.
Inte heller i maggropen, utan allt fanns bara i min hjärna.
Visst gjorde det?

Känslorna avlöste varandra om vart annat; rädsla, sorg, hopplöshet, styrka, ensamhet och kärlek.
Till slut tog rädslan över mig, jag var tvungen att kliva upp, att göra något.
Vad som hellst!

Under en filt i våran ikeasoffa satt jag ensam och kollade våra gamla favoritfilmer vi spelat in.
Mitt ända sällskap var tystnaden och kattjäveln.
Ljudlöst, så att du absolut inte skulle vakna så förflöt tiden..

- Ingenting blir någonsin bättre av att man tycker synd om sig själv..sa jag till mig själv och försökte tro på det.
Finns det något tillfälle då man för tycka synd om sig själv egentligen?
Brustet hjärta, ensamhet och sorg. Fick man bara tycka synd om andra som kännde så?
Jag visste inte och det tvivlar jag på att kattjäveln skulle gjort heller..


Den natten sov jag ingenting, men du förstod ändå inte varför jag var så trött och grinig på morgonen.

Jag lovar att aldrig mer störa dig eller kräva någonting..

---

Texten är fiction, inte verkliga händelser i mitt liv.
Dock tar jag inspiration från mitt liv och hur det har varit.

Ingen person ska ta åt sig personligen, då texten inte är riktad mot någon, eller ens skriver såattsäga; Om mig.

TBC & LÖÖÖV SLEEPYHEADS <222

Ligger och väntar på dig, egentligen kanske jag borde sova, jag ska ju upp imorgon och jobba..

Men, alltid när du har varit ute har jag väntat på dig, om ens bara för att se att du kommer hem helskinnad och förut också för en godnatt puss eller två.
Det var som det fanns en spärr som sa åt mig att jag inte fick somna förrens du kommit hem.

- Men jag vill somna, och han kanske kommer hem sent. Om han ens kommer hem..
Iallafall kommer hem till mig.
Tanken var skrämmande, du och någon annan.. Inte helt omöjligt.
Nej, jag får skärpa mig nu, för om det är någon jag litar på är det du.

Jag lyfte på täcket för att se vad som fanns under, småstubbiga ben, vanliga, tråkiga bomullstrosor och ett par småröda fötter.
- Usch vad allting dallrar! sa jag och flyttade runt dom gigantiska fettklumparna som fanns på benen.
Sanningen var ju att det inte fanns några fettklumpar, inte på mina ben, inte på min mage.
Bara i hjärnan.

Jag kännde mig äcklig när jag tänkte på att det faktids var så länge sedan du sett mig, ja.
Såsom jag föddes.
Helt naken, jag hade aldrig haft komplex, iallafall inga stora, dom har kommit på senare tid.
Det började med att vi inte tog våran morgon-dusch tillsammans innan jobbet.
Sen ville du att jag skulle ha lite kläder på mig när vi, ja. Du vet.

Du sa att det var sexigt, det tyckte jag också först, men sen när du var helt naken och min överkropp var täckt.
Då känndes det så fånigt bara, jag tänkte inte mer på det, men sakta med säkert började jag inse att det inte var så sexigt, du tålde bara inte att se mig kropp på det sättet längre.

Du tar inte på mig på samma sätt längre heller, när du ens tar på mig.
Det är mest bara pang-på.
Oj, det trodde jag aldrig jag skulle säga på ett sånt negativt sät..
Och om du kysser på, känns dom tvångsmässiga och som om du tänker precis det jag tror du gör.

Nu hör jag dig i hallen, ska jag låtsas sova eller ligga och vänta så att du kan få ditt pang-på?

Sålänge jag är bra för något..

---

Texten inte är riktad mot någon, handlar om någon eller ens om mig.
Dock är det ju klart att det är mina tankar.

Men storyn är fiction.

Även fast  vi går brevid varandra så är ingen av oss egentligen där, mitt hjärta håller du i din hand, men jag håller inte ens din hand i min.
Båda två är någon annanstans, vi är inte här med varandra nu och inte heller längtar vi tillbaka till något eller blickar frammåt.

Vi går bara brevid varandra, varför vet jag inte.
Jo, jusste vi måste handla, för din mamma ska komma på besök..

Tiden stod stilla ett tag för oss två, men nu är det som om den fick springa ikapp.
-Vart tog det senaste året vägen? Vad hände med oss? det vågade jag bara säga för att jag visste du lyssnade på högsta på din mp3, du låtsas nog att jag inte är där.
Det är lättast att bara låtsas..

Blir det alltid såhär i slutet av ett förhållande? tänkte jag för mig själv.
Slutet, vilket hemsk och ensamt ord, är det verkligen slutet?
Skulle vi sluta såhär, kalla och likgiltiga mot allting vi haft..?

Ska vi stå där en dag och bestämma vem av oss som ska flytta ut ur våran lägenheten, vem som ska få ikeasoffan och vem som ska ta hand om kattjäveln..

Ibland önskar jag att jag kunde skylla allt på katten, att det var dens fel att du inte ens kan ta i mig ibland.
Ja, för då kunde jag avliva den så skulle alla våra problem dö med den..

Stackars kattjävel..
Jag hatar att jag kan inte skylla allt på dig.
Men tänk va enkelt allt hade varit då.

---

Texten inte är riktad mot någon, handlar om någon eller ens om mig.
Dock är det ju klart att det är mina tankar.

Men storyn är fiction.

Jag drog bak ditt hår och undrade vad du tänkte på, jag undrade inte en lång stund- för jag tror jag vet.
Jag började tala om att man kunde få värme slag och känna kylan slå emot en själv, är det då köldslag?
Du tittade oförstående, sådär som bara du gör. Då kräktes jag lite grann, inte i munnen eller på dig, utan i hjärnan.

Någonstans,någongång skulle all förtvivlan vara över, allting skulle bli sådär bra och lyckligt igen?
- Skulle det inte?
Du vände dig bort och suckade, det var som en kniv, inte i hjärtat eller ryggen, utan kniven fanns bara i min hjärna.

 - Kan man säga att känslor bara finns i hjärnan? Hur vet vi det egentligen?
Du tyckte som vanligt att jag var ett rejält pucko, som du själv uttryckte det. Sånt fånigt orkar du inte lyssna på.
Du har viktigare saker för dig.
- Vaddå som att pilla dig i naveln och kasta bort ditt liv?! jag sa aldrig det högt, jag viskade det inte ens till dig, jag bara tänkte det, i hjärnan.

Någonting känns fel, inte mycket fel, men inte tillräckligt lite för att jag ska släppa det.
Den kvällen sov jag ensam, hemma hos min mor och far. Du tyckte nog ändå att jag borde flytta..
Ibland undrar jag om du hatar mig.

Du säger att jag är varm, men du inbillar dig, min kropp är kall.
Du brukade värma den när vi var vakna och jag värmde dig när vi sov, jag är alltid kall på dagen och varm på natten, du är tvärtom.
Vi var perfekta ihop, så sa alla alltid.
Men ni vet ju aldrig hur det är att se honom titta på mig med dom ögonen, tomma, äcklade blickar..
Du är så varm utanpå, men ack så kall innuti.

- VIlken klyscha! Utbrast jag och hoppades hastigt på att du inte hade lyssnat, du brukar ju inte det. Så varför börja nu?
Du sa ingenting och jag undrade i mitt inte så stilla sinne om det var för att du inte hörde, eller för att du inte ville höra.

Jag klev upp ifrån våran ikeasoffa och gick sakta in på toaletten, där spydde jag.
Så tyst jag bara kunde, inte för att du skulle höra ändå.

Fan va äcklig jag är.

---

Jag ville bara säga att texten inte är riktad mot någon, handlar om någon eller ens om mig.
Dock är det ju klart att det är mina tankar.

Men storyn är fiction.