Pokie

Jag är nog en typisk drömmare.
Gillar att drömma, försöker göra verkligheten mer magisk och blir alltid så hjärtskärande besviken när inte andra gör det.
Jag är lätt att göra illa, lätt att lura, lätt att göra besviken och lätt att fascinera.

Jag rättfärdigar alltid mitt beteende med att jag vill vara så.
Och det vill jag också.
Jag har sagt det tusen gånger och här kommer det igen.
Jag är hellre lättlurad, lite blåögd och med fötterna på jorden men med händerna så utsträckta att alla springer in i dom.
Jag säger till mig själv att jag hellre blir sårad om och om igen än ändrar på min tro.

Jag gråter ofta och känner känner känner.
Jag har så bråttom ibland men det är nog egentligen mest med en sak.
Kärlek. Vill känna känna känna.
Så små frön i magen som växer till fjärilar som fladdar i galenskap, som blir stora runda mjuka bollar som hoppar runt och stöter in i allt, som blir till frön och fjärilar och bollar som fyller hela mig..
Så jag kan gråta, skratta, lämna lappar, spela tv-spel och svära, ligga nära men inte så nära om nätterna..

Jag vill bara ha någon som vill ha mig.
Som ser mig som en chans.
Som vågar hoppa iallafall en liten bit utanför linjerna.
Jag vill aldrig nöja mig, aldrig ta det näst bästa, aldrig underminera min syn på kärlek.
Jag vill ha lite fantasi till min verklighet.
Inte att verkligheten ska vara som fantasin.

Jag vill inte och kommer nog aldrig att ge upp mina drömmar.
Speciellt inte dom om kärlek.
Jag tror nog att det finns en större chans att jag lever ensam än lever med någon jag inte älskar.

Det låter nog som ren smörja.
Kanske är det just smörja i era öron.
Kanske ser ni mig inte så.
Men jag måste tro på allt det jag tror på.

För.. För mig är meningen med livet.. Att älska.

Jag saknar sommaren och hur mycket vi hängde <222

Tänk om man skulle ta tummen ur röven och faktiskt spela upp några låtar för jim.
Ta risken att bli helt sågad för det man gjort. Allt jag känt och inte borde känt.
Men min musik är så personlig och han är så duktig, har så mycket erfarenhet.

Fast, om jag skulle göra det, kanske han skulle kunna hjälpa mig.
Gah. Jag önskar ibland att jag hade en identisk tvilling som kunde ta alla risker åt mig.
Det önskar säkert alla.

Men till dess att jag klonat mig själv vill jag säga några saker:

Det är svårare att få in sina känslor och tankar i en sång, än vad det är i en text.
Och när man lagt alla känslor och tankar lite på is, är det svårt att tina upp dom för en melodi.

Jag pendlar mellan att känna mig skitsnygg och.. inte alls särskilt fin.
Det irriterar mig skitmycket. jamenar, wtf! Jag äär ju fin ^^
Onödigt med massa pendlande.

Jag jobbar mån-fre den här veckan, typ som en normal människa! o_O
Kommer bli en lång vecka känner jag.

Ska man våga fråga om en natts övernattning?
Jag borde ju helt klart. Helt jävla fuckin' klart!

Den här dagen fick en lite lame start.
Nämligen av samma olustkänsla som jag hade igår när jag gick och la mig.
Dom brukar stämma och jag gillar inte det.
Däremot vet jag också att jag säkert skapar dom ofta själv med min egen osäkerhet..

Usch, inatt drömde jag ju självklart om honom, fuck.
Drömde att vi var någonstans och massor av våra vänner var där.
Jag var bara mig själv, rakt igenom men han skämdes över mig och gick iväg.
Har ett vagt minne av hur jag går ikapp honom. Han blir glad ett tag och vi kysser varandra.
Sen säger han bara att det här inte kommer funka.
Han kommer inte kunna känna något egentligen för mig.

När jag vaknade ur den drömmen, då vid en bra tid för uppstigning..
Så vände jag bara på mig och somnade om, i hopp på en bättre dröm.




Undra om folk kan känna på sig när jag börjar bli det minsta bekväm..
Lite trygg med tanken.
När jag återfår minsta hopp, måste ni dra bort mattan då?


Försöker fortsätta min chilliga attityd. Försöker att inte vara så förbannat rädd.
Försöker att inte bry mig så mycket.
Oftast går det jävligt bra och jag behöver knappt försöka.
Men det finns såklart svaga stunder för mig också.

Alltså fattar ni hur jävla awesome livet är?!
Är insane glad i princip 24/7, feels so damn good to be alive!
Nej men seriöst, jag är så jävla tacksam att jag lever just nu.
Livet är så jävla bra och jag har gjort det bra!
Självklart med lite hjälp av mina vänner ;D

Men visst, jag tänker lite på problem då och då under dagarna,
men det är vääldigt korta stunder. Sen skiter jag liksom i det och tänker på nåt kul istället.

Bra saker just nu :

• Smsa'a igen och avsluta dagens sms med Puss! har fan saknat det
• Känna att man gör bra ifrån sig på jobbet
• Få folk att skratta, tillochmed dom som är över 80 mil bort
• Massor av VHS'er med barnprogram
• Roliga kort Madde la ut på facebook
• Att känna själv hur knasig man är och hur mycket man ÄLSKAR att vara knasig
• Jag åker till Millan i Olso om 10 dagar nu (14-18 dec) <222
• Har 15 dagar av jobb nu i december varav många med feta pengatillägg!
• Jag skiter fullständigt i mycket som tog så mycket av min energi förut. GUD va skööönt!

Och nu, borde jag sova, börjar 07.00 imorn >< inge bra! Och mamma tog fan bileeeen :'/

TBC & LÖÖV BITCHES N' HOES <222

Do you think of me riding the subway to work
How about when you see two people kissing
Do you think of me when you see someone with big curly hair
Well maybee when you see all my things in a pile on the floor
Or perhaps when you call your best friend  - Do you still talk about me
Am I in your thoughts when your high, when your drunk
Was I there even a second when you were away
Do you think about me when you're going to sleep
How about when you wake up -
Do you wish I was there to kiss you goodbye, when you're off to ride the subway to work

Do you think about me as often as you used to
How about now, or how about now?

Att inte ha några särskilda förväntningar är nog enklare än man tror,
då kan man alltid bli överraskad.

Några exempel:
Jag förväntade mig inte att jag inte skulle ha en bestämd sovplats i Stockholm.
Jag förväntade mig inte att få träffas när jag var nere.
Jag förväntade mig inget egentligen om Paramore konserten.

Men jag fick minsann ringa Moa i sista sekund
och turligt nog fick jag sova hos henne och Erik dom två nätterna jag var nere.
Men jag fick minsann det ändå och hujedamig va mysigt, inte akward som jag befarade.
Men jag blev fan glatt överraskad, Paramore var sjukt bra live!
Ifs visste jag det litegrann eftersom jag sett en live-DVD men ändå.
Det var sjukt kul!

Hopp känns både väldigt självklart och samtidigt inte alls.
Hopp är både skrämmande och tryggt.
För man måste våga satsa men samtidigt inte för mycket.
Samtidigt ska man skydda sig själv och hålla sig på sin sida.
Det finns ju alltid hopp och visst borde man tro.
Men inte för mycket och inte för länge.
Det finns gränser som jag inte alltid vill förstå.

Våga visa men var inte uppenbar.
Inte påträngande bara underbar.
Lagom hela tiden men aldrig tråkig.
Ombyte förnöjer, javisst! Men ändra dig inte för ofta bara.
Inte för uppenbar men inte förvirrande.
Bara lagom hela tiden, så sluta aldrig var spännande.

Undra inte, tvivla inte och fråga inte.
Men var inte för säker på din sak!
Flyt bara och alltid med, nöjd med vad som än händer.
Det kan ändras på en sekund så bli inte för bekväm med något eller någon.
Anta inte att det någon säger är sant för att det verkar så.
Och anta absolut inte att du ska få det du vill ha.

Kontentan av det hela:
Lyssna inte på dig själv, inte någon annan heller.
Lyssna inte alls. Inte nu iallafall.

Jag tänker allt oftare på vad mina vänner tänker om mig i ett speciellt sammanhang.
Nämligen om dom tycker jag blivit egocentrisk..
Ofta känner jag nu, att jag pratar för mycket.
Ibland känns det som om jag inte ger dom rum att prata.
Och jag hoppas så innerligt att dom inte känner så!

Att dom inte känner att vi bara pratar om mig när vi umgås.
Att allt handlar om mig.
Att jag inte frågar om deras liv och hur dom mår.

Jag hoppas så otroligt innerligt att dom inte känner så!

Det gör jag inte heller.
Jag svarade och  det mesta blev missförstått.
Inte så konstigt med hur upprörd jag var när jag skrev.
Hoppas det här svaret blir bättre tolkat.
Sjukt svårt att ta sånt här över mejlen.

Skynda långsamt.
Se vart det leder.
Jag tycker om dig.
Vet inget mer.
Inte för allvarligt, men klart det finns allvar.
Inga lekar, det sa jag och jag menar det.
Förstår du vad jag menar?

Dags för sängen nu kanske.

TBC & LÖÖV HOMIES <222

Hahah jag måste fan få skratta lite åt mig själv.
Jag borde kanske ha lyssnat på magkänslan lite ändå.

Han hörde av sig.
Och när jag såg i inkorgen att mejlet var ifrån honom så började jag gråta av lättnad.
Men sen ju mer jag läste så grät jag bara mer av.. ja. Hur ont det gjorde.

Han förklarade att han i princip blivit skraj över hur på jag är.
Och massa andra mycket djupare grejjer som jag förstår är jobbiga för honom.

Och egentligen var det ju inte grejjen att han inte hörde av sig som var själva grejjen.
Utan hur rädd jag var för vad han skulle säga när han väl hörde av sig.

Nu har jag ingen aning om vad som kommer hända.
Jag vill ju också egentligen ta det lugnt, med tanke på vilka skitstövlar jag tyckt om dom senaste åren..
Och hur illa dom gjort mig.

Kanske jag bara får mitt shit nästa gång vi träffas.
Just nu känns det lite "vem fan bryr sig"

Men både ni och jag vet ju att jag inte känner så egentligen.
Jag är alldeles för bra och fylld av kärlek för det.

På riktigt alltså.

Jag har en liten dröm.
Att ibland när jag står framför spegeln ska någon ställa sig bakom mig med sina armar omkring mig och kanske sin kind mot mig.

Men nu, börjar jag gråta varje gång jag ser mig själv i spegeln.

"Psst psst, du har fått sms.. Du har fått sms sa ja! Psst"

Det har slutat pirra i magen när jag hör det där ljudet.
För jag vet att det inte är från dig.
Hahah fan va jag hatar din mobil!

^^

Jag har hunnit med ganska mycket på mina 21 år.
Iallafall när det gäller kärlek.
Jag har haft många olika sorter..
Otroligt bra, otroligt dåliga.
Sån kärlek att man inte vill vara ifrån varann ens en minut..
Och kärlek där saker var lite, ska vi kalla det, svalare?

Men den här är helt ny.
Underbar, pirrig, fantas.. Fan nu började jag gråta.. Igen.
Fantastisk skulle jag skriva.
Jag har inte gett den några förväntningar egentligen, men visst hade jag stort hopp.
Stort hopp för en sån fantastisk man som också fick mig att känna mig fantastisk.

Men det här är rena döden för mig.
Det gör ibland så otroligt ont.
När allt tvivel sköljer över mig och jag kan inte göra någonting.
Jag kan inte göra någonting.
Försöker lita, försöker låtsas. Men hur fan ska jag göra det egentligen?

Där kom alla tårar jag försökt hålla tillbaka.

Jag vill inte leka lekar, det här skulle inte vara en lek!
Jag vägrar låtsas att jag inte bryr mig. Att det inte gör nåt.
Klart som fan att det gör.
Jag tyckte om honom redan innan vi träffades igen.
Och efter att ha spenderat en lång helg med honom..
Tycker jag bara om honom så otroligt mycket mer.

Jag är.. Förälskad.

Och nu tänker jag, att det kanske var en kort romans.
Kanske blir den längre. Jag har verkligen ingen aning..
För jag kan inte göra någonting.
Men jag är ändå så glad..

Att jag känner som jag gör för honom.