Pokie

Hopp känns både väldigt självklart och samtidigt inte alls.
Hopp är både skrämmande och tryggt.
För man måste våga satsa men samtidigt inte för mycket.
Samtidigt ska man skydda sig själv och hålla sig på sin sida.
Det finns ju alltid hopp och visst borde man tro.
Men inte för mycket och inte för länge.
Det finns gränser som jag inte alltid vill förstå.

Våga visa men var inte uppenbar.
Inte påträngande bara underbar.
Lagom hela tiden men aldrig tråkig.
Ombyte förnöjer, javisst! Men ändra dig inte för ofta bara.
Inte för uppenbar men inte förvirrande.
Bara lagom hela tiden, så sluta aldrig var spännande.

Undra inte, tvivla inte och fråga inte.
Men var inte för säker på din sak!
Flyt bara och alltid med, nöjd med vad som än händer.
Det kan ändras på en sekund så bli inte för bekväm med något eller någon.
Anta inte att det någon säger är sant för att det verkar så.
Och anta absolut inte att du ska få det du vill ha.

Kontentan av det hela:
Lyssna inte på dig själv, inte någon annan heller.
Lyssna inte alls. Inte nu iallafall.

Jag tänker allt oftare på vad mina vänner tänker om mig i ett speciellt sammanhang.
Nämligen om dom tycker jag blivit egocentrisk..
Ofta känner jag nu, att jag pratar för mycket.
Ibland känns det som om jag inte ger dom rum att prata.
Och jag hoppas så innerligt att dom inte känner så!

Att dom inte känner att vi bara pratar om mig när vi umgås.
Att allt handlar om mig.
Att jag inte frågar om deras liv och hur dom mår.

Jag hoppas så otroligt innerligt att dom inte känner så!

Det gör jag inte heller.
Jag svarade och  det mesta blev missförstått.
Inte så konstigt med hur upprörd jag var när jag skrev.
Hoppas det här svaret blir bättre tolkat.
Sjukt svårt att ta sånt här över mejlen.

Skynda långsamt.
Se vart det leder.
Jag tycker om dig.
Vet inget mer.
Inte för allvarligt, men klart det finns allvar.
Inga lekar, det sa jag och jag menar det.
Förstår du vad jag menar?

Dags för sängen nu kanske.

TBC & LÖÖV HOMIES <222

Hahah jag måste fan få skratta lite åt mig själv.
Jag borde kanske ha lyssnat på magkänslan lite ändå.

Han hörde av sig.
Och när jag såg i inkorgen att mejlet var ifrån honom så började jag gråta av lättnad.
Men sen ju mer jag läste så grät jag bara mer av.. ja. Hur ont det gjorde.

Han förklarade att han i princip blivit skraj över hur på jag är.
Och massa andra mycket djupare grejjer som jag förstår är jobbiga för honom.

Och egentligen var det ju inte grejjen att han inte hörde av sig som var själva grejjen.
Utan hur rädd jag var för vad han skulle säga när han väl hörde av sig.

Nu har jag ingen aning om vad som kommer hända.
Jag vill ju också egentligen ta det lugnt, med tanke på vilka skitstövlar jag tyckt om dom senaste åren..
Och hur illa dom gjort mig.

Kanske jag bara får mitt shit nästa gång vi träffas.
Just nu känns det lite "vem fan bryr sig"

Men både ni och jag vet ju att jag inte känner så egentligen.
Jag är alldeles för bra och fylld av kärlek för det.

På riktigt alltså.

Jag har en liten dröm.
Att ibland när jag står framför spegeln ska någon ställa sig bakom mig med sina armar omkring mig och kanske sin kind mot mig.

Men nu, börjar jag gråta varje gång jag ser mig själv i spegeln.

"Psst psst, du har fått sms.. Du har fått sms sa ja! Psst"

Det har slutat pirra i magen när jag hör det där ljudet.
För jag vet att det inte är från dig.
Hahah fan va jag hatar din mobil!

^^

Jag har hunnit med ganska mycket på mina 21 år.
Iallafall när det gäller kärlek.
Jag har haft många olika sorter..
Otroligt bra, otroligt dåliga.
Sån kärlek att man inte vill vara ifrån varann ens en minut..
Och kärlek där saker var lite, ska vi kalla det, svalare?

Men den här är helt ny.
Underbar, pirrig, fantas.. Fan nu började jag gråta.. Igen.
Fantastisk skulle jag skriva.
Jag har inte gett den några förväntningar egentligen, men visst hade jag stort hopp.
Stort hopp för en sån fantastisk man som också fick mig att känna mig fantastisk.

Men det här är rena döden för mig.
Det gör ibland så otroligt ont.
När allt tvivel sköljer över mig och jag kan inte göra någonting.
Jag kan inte göra någonting.
Försöker lita, försöker låtsas. Men hur fan ska jag göra det egentligen?

Där kom alla tårar jag försökt hålla tillbaka.

Jag vill inte leka lekar, det här skulle inte vara en lek!
Jag vägrar låtsas att jag inte bryr mig. Att det inte gör nåt.
Klart som fan att det gör.
Jag tyckte om honom redan innan vi träffades igen.
Och efter att ha spenderat en lång helg med honom..
Tycker jag bara om honom så otroligt mycket mer.

Jag är.. Förälskad.

Och nu tänker jag, att det kanske var en kort romans.
Kanske blir den längre. Jag har verkligen ingen aning..
För jag kan inte göra någonting.
Men jag är ändå så glad..

Att jag känner som jag gör för honom.

Tänker man inte ofta att saker hade varit lättare om man bara kunde vara arg istället för att känna det man känner?
Så tänker iaf jag ganska ofta.
Idag känner jag mig inte ledsen eller gråtfärdig.
Jag känner mig kall och tom.
Stirrar framför mig och växlar mellan att inte tänka alls och tänka förmycket.
Det är lätt att säga eller tänka att man inte ska tänka så mycket.
Men tankarna kommer av sig själv.


Jag tror jag släpper det här nu. Släpper det ur mina händer och låter det vara.
Så gott det går, hur det nu än går.

Idag är tredje dagen utan livstecken.
Vet inte om det betyder något eller ingenting.
Jag hoppas på att det bara är.

Jag är egentligen skittrött och vill sova en stund.
Men istället ska jag lyssna på bra musik, byta om och sedan traska till Per för lite fest :D
Blir säkert awesome! Vara runt folk som tycker om mig så jag slipper känna "hej jag är inte ens värd att säga hej till"-känslan :P

Nog gnatat om det där!

NU JEFLAR!

TBC & LÖÖV HOMIES <222

Saknar henne så sjukt mycket.
Hon är min perfekta balans mellan hopp, drömmar, verklighet och allt logiskt.

Jag kliver upp i stolen, går bort en av garderoberna och letar fram en stor kofta.
Tänker först sträcka mig efter en stor gammal grå sak med huva, men jag gillar inte vad den påminner om.
Den har bara fått vara med när jag erkänt att jag mått dåligt.
Istället tar jag en bylsig blå som jag fått av Sara.

Jag går tillbaka och försvinner igen.
Letar tryggheten.
Gömmer mig i min stora kofta. Den värmer mig istället.
Famlar efter hopp.

Börjar se två filmer men ger upp efter ca en halvtimme i båda.
Ingen av dom kan distrahera mig.

"Kan han inte bara skriva ett mejl med typ.. "puss" eller varför inte bara ett "tänker på dig" "Saknar dig"..
Vad som hellst. Vad som hellst. Bara vad som hellst.
Om han tryckte på LIKE i någon av mina statusar.
Vad som hellst.. Bara vad som hellst.
Så han blir lite verkligare, så jag vet att han inte ångrat sig.
Så jag vet att allt är okej.
Så jag slipper börja gråta hela tiden och hålla tillbaka det.

Jag begär inte att han ska hitta en annan telefon att skicka sms med eller att han ska ringa mig.
Behöver inte ett flera sidor långt mejl.
"Hej" hade räckt för mig.
Bara vad som hellst så min tvivlan kunde vara tyst iaf några timmar..

Jag är inget offer, jag har varit delaktig i att såra mig precis som dom var.
Men allting som hänt, alla lekar och alla svek.. dom har gjort mig räddare än jag trodde att jag var.
Jag trodde jag bara hade blivit mer realistisk, att jag lärt mig hålla distans lite bättre.
Ja att jag inte förväntade mig att allting skulle vara en saga.

Visst har jag säkert lärt mig det, jag ser på kärlek annorlunda.
Men det är inte alls allting.

Jag är så hjärtskärande rädd.
Jag är så rädd att jag inte vet om jag ska släppa allting och åka..
Eller om jag tyst ska vänta med försvaret i bakfickan.
"Jag visste att det här skulle hända, självklart var det inte på riktigt"
Men det är ju inte alls vad jag vill! Jag vill få tro, jag vill tro inte tvivla..
Jag har ju alltid stått där och hejjat på kärleken.
Alltid försökt övertyga alla. Men vem ska övertyga mig?

Vem kan säga till mig att det är på riktigt?
Att verkligheten lever med min fantasi?
Vem ska säga att det kanske kan bli..

Just nu tar det upp större delarna av mina dagar och nätter.
Kampen mellan att försöka övertyga mig själv, påminna mig själv.. Och att tvivla, dra upp exempel och därifrån hemska slutsater och inga lyckliga slut.
I huvudet går jag igenom blickar, leenden, tecken, ord och meningar.
Men det finns alltid där bakom och gnager.
Dom tecknen andra haft, som jag försökt ignorera.

"Han är annorlunda, han tycker om dig jättemycket! Det sa han ju"
- Men det var ju då, sånt kan ändras väldigt fort, speciellt efter man hunnit tänka efter.
- Han kanske insåg allt det hemska med dig, kanske såg alla felen du har.
" Dom borde ju inte spela någon roll, du såg ju att han inte var perfekt och du vill ju bara vara med honom ännu mer nu!"
- Det är ju annorlunda, jag är jag och han är han.
- Han borde ju kunna få vem som hellst som han vill ha. Och det är inget skitsnack. Han är ett kap!
" Det borde väll du med? Förtjänar inte du någon bra? Är det inte vad alla säger? Att det är din tur nu? Att hitta någon som behandlar dig bra, som gör dig glad.."
- Jag vet att dom säger det, men.. det funkar kanske inte så..

Jag saknar honom så förbaskat.
Hur han alltid kramar min hand lite hårdare ibland, då svarar jag med samma sak.
Och vice versa.
Hur han låter mig ligga nära och ibland drar mig nära honom.
Hur trygg han får mig att känna mig, det känns ju bara så rätt.
Jag kan inte förutse honom och vad som kommer hända, det är så ovanligt och så underbart.
Jag saknar hur han ibland efter vi kysst varandra och jag öppnar ögonen först.. blundar ett tag till och gnider läpparna, nästan som om han vill spara kyssen.
Saknar det där speciella skratten han gör ibland,
som jag inte kan avgöra om det är lite halvfejk eller bara helt autentiskt.
Saknar balansen mellan hur kaxig och hårt han är..
Och hur mjuk, bräcklig och ärlig han är.

Finns det verklighet för min fantasi, kommer han och jag att bli.. Vi?